Att se sitt hem stå i lågor och därefter tvingas leva i kappsäck månad efter månad och dessutom behöva bråka med försäkringsbolaget skulle knäcka många relationer. Men för Helen och Robin van Wassenaar slog det gnistor. I somras gifte de sig.

Deras lägenhet var en av de värst drabbade av branden och månaderna efter har varit fyllda av umbäranden – och kärlek.

Helen och Robin van Wassenaar hade varit tillsammans i tretton år och för tre år sedan
fick de dottern Amilia. De bodde granne med lägenheten där elden startade och deras lägenhet drabbades värst. Temperaturer uppemot 90 grader ödelade hela det nyrenoverade hemmet.

– Efter första branden sa brandkåren att det var klart och att vi kunde börja vädra, säger Robin van Wassenaar.

Sakerna som han samlat ihop för att ta med sig vid en eventuell evakuering fick ligga kvar och de skattade sig lyckliga för att det inte blivit värre.

– Efter en timme såg vi orangefärgat ljus utanför och tänkte först att det var saneringsarbetarna som kommit med arbetsmaskiner.

Det var det inte. Branden hade flammat upp på nytt och familjen flydde ut med hundar och katt i ett regn av glödande flagor. Sedan blev det många veckor på ett 30 kvadratmeter stort hotellrum. Slitsamt, men det var försäkringsbolaget som irriterade mest.

– Vi hade ju fått intrycket att om vi bara har en försäkring kan man som drabbad luta sig tillbaka. Men, nej. Vi måste lösa allt själva och sedan eventuellt få det godkänt och ersatt. Alltid ifrågasatta, säger Robin van Wassenaar.

Och många utgifter ersätts inte.

– Vår lilla dotter behövde en ny uppsättning av allt, nappflaska, kläder, leksaker … Vi fick extra utgifter för parkeringsplats, internetabonnemang, sådana saker. Det kanske låter fjuttigt men det blir snabbt många tusenlappar.

Försäkringen erbjöd förvisso en handfull terapisamtal, men det är alldeles för lite.

Om relationen med försäkringsbolaget hackade var grannarna en oväntat stor tröst.

– De var fantastiska. Grannarna kom med mat, kläder, bullar, ja, allt möjligt och erbjöd hjälp. Människor som man tidigare bara hälsat på som flyktigast. Det var väldigt rörande, säger Helen van Wassenaar.

De upplever att sammanhållningen i hela området ökade. För de drabbade blev det nästan familjärt eftersom många bodde på samma hotell länge och gick på informationsmöten hos föreningen tillsammans.

För Helen van Wassenaar blev branden traumatisk. Känsligheten för röklukt ökade och flammande ljus skrämmer.

– Branden skedde strax innan jul när det finns stearinljus överallt. Jag har faktiskt ringt brandkåren övertygad om att det brann hos en granne. Jag skäms lite över det. Men rädslan var äkta. Försäkringen erbjöd förvisso en handfull terapisamtal, men det är alldeles för lite efter en  sådan  här händelse.

Men det tar mer än en utbränd lägenhet för att knäcka Helen och Robin van Wassenaar. 

– Haha, ja, vi är lite vana vid sådant här. När vi var i Turkiet blev det statskupp och på semestern i Grekland jordbävning. Så i somras sa de ”Ja” – i nöd och lust.