Livet är inte rättvist ‑ inte ens på vinden
Vilken rätt har egentligen medlemmarna till de förråd som de har? Och måste alla medlemmar ha lika stora förråd i enlighet med likhetsprincipen? En dom i Hovrätten slog fast att ”orättvis” förrådsindelning inte behöver stå i strid med likhetsprincipen.
E
En bostadsrättsförening i Mellansverige beslutade med kvalificerad majoritet på en extra föreningsstämma om försäljning av en råvind. Till följd av detta behövde ett antal vindsförråd flyttas till källaren. Föreningen begärde därefter godkännande från hyresnämnden av beslutet om flytt av vindsförråd. Detta eftersom flera av de medlemmar som tidigare haft förråd på vinden var emot stämmobeslutet. De framförde i hyresnämnden att de som haft vindsförråd nu skulle få mindre förråd i källaren än övriga medlemmar, och att det var orättvist och i strid med likhetsprincipen.
– När en ombyggnation av en vind planeras och vindsförråd ska flyttas behöver beslutet fattas på en föreningsstämma. Alla som är berörda av förändringen ska samtycka till den. Om någon eller några berörda inte samtycker till förändringen behöver beslutet fattas med kvalificerad majoritet. Dessutom blir dessa medlemmar motparter i en prövning i hyresnämnden, vilken då gör en intresseavvägning, förklarar Clara Rohlin Tsaros, jurist och styrelserådgivare hos Bostadsrätterna.
Ett förslag från två makar i den aktuella föreningen var att samtliga källarförråd skulle byggas om så att alla boende fick mindre förråd, för att på så sätt göra fördelningen mer rättvis.
– Det är styrelsen som beslutar om fördelningen av lägenhetsförråd vilket förstås ska göras så rättvist som möjligt, enligt tydliga principer. Oftast görs ju det i samband med att bostadsrätterna upplåts första gången. Men om styrelsen har sakliga skäl till varför medlemmarna får olika stora förråd anses det inte strida mot likhetsprincipen, säger Clara Rohlin Tsaros.
Hyresnämnden bedömde att storleken på de framtida förråden, även om de blev mindre, fick ”anses tillgodose de behov som bostadsrättshavare i allmänhet kan tänkas ha av förrådsutrymmen”. Föreningens skäl – att det bara fanns en begränsad yta för förråd – motiverade skillnaderna i förrådsstorlek enligt nämnden, som därmed godkände beslutet.
– Sammantaget kan man säga att den yta som föreningen hade att disponera för förråd var begränsad, vilket innebar att hyresnämnden ansåg att föreningen hade ett sakligt skäl som på ett godtagbart sätt motiverade skillnaden i förrådsstorlek mellan medlemmarna. Beslutet som fattats stred därmed inte mot likhetsprincipen, förtydligar Clara Rohlin Tsaros.
Makarna överklagade till Svea hovrätt som dock instämde i hyresnämndens bedömning, och avslog överklagandet. De fick därmed stå för föreningens rättegångskostnader på 76 500 kronor jämte ränta.
Jurist och styrelserådgivare
