Vårda ditt egenintresse – tillsammans

Bortskämda ungdomar pekas från gång till annan ut som ett hot mot framtidens föreningsliv. Individualistisk konsumtion blandar sig dåligt med den kooperativa andan, sägs det. Sant är att de äldsta i samhället, krigsbarnen födda på 1940-talet, är de mest föreningsaktiva personerna.

Sant är också att de tycker att det är svårt att hitta nya förmågor att fylla sina styrelser med. Generationsskiftet knackar på dörren.

– Föreningsmänniskor har aldrig tyckt att det funnits tillräckligt många eldsjälar, säger Fredrik Torberger, konsultchef på analysföretaget Kairos Future.

Han ägnar dagarna åt att förutspå framtiden genom intervjuer, undersökningar och data. Fredrik Torberger ser inga mörka moln på föreningshimlen, lite dis, möjligen.

– Det pågår ingen föreningsdöd, inget radikalt medlemstapp. 

Statusen att vara engagerad i en förening har eventuellt dalat något det senaste decenniet. Det är allt. Han säger att de två senaste generationerna, 25-åringarna plus minus tio år, har en annan syn på föreningslivet: konsumentens.

– De ser en betald medlemsavgift som en biljett och förväntar sig service eller underhållning –  inte personligt engagemang. Men det är inte ett val de gjort medvetet. De är helt enkelt ovetande om fördelarna som kommer med att samarbeta med andra, säger han.

För bostadsrättsföreningar kan det ta sig uttryck i att unga medlemmar ser ordförande som en hyresvärd som man vänder sig till för att få något ytskikt fixat i den egna lägenheten. Fredrik Torberger, med ett förflutet inom scoutrörelsen och IOGT-NTO, har tagit reda på anledningen till att människor ansluter sig till idéorganisationer. Värderingarna är viktiga, rentav avgörande initialt. Men det starkaste skälet är privat. 

– Man söker sig till ett sammanhang där man hoppas hitta likasinnade för att få vänner, kanske hitta kärleken, en partner. Det är sannolikt få som går med i en bostadsrättsförening för att hitta kärleken, men jag låter det vara osagt.

Egenintresset är ständigt närvarande. Kooperativa lösningar skapas när den lokala butikens varor inte motsvarar prislapparna eller när förskolan läggs ned. En förening kan lösa det. Egna ekonomin mår bättre. Man slipper bussa barnen till okända trakter.

– Förr gick man med i föreningar för att få en stimulans som ens arbete inte förmådde att ge. För att möta andra med intresse av romarriket eller för franska ostar var en förening eller en studiecirkel lösningen.

Den andra experten vi har pratat med är Magnus Karlsson, professor med inriktning mot civilsamhälle vid Marie Cederschiöld högskola, bland mycket annat. Han delar Fredrik  Torbergers syn på föreningslivet i mångt och mycket. De som inte haft föreningslivet naturligt i barndomen har en högre tröskel att ta sig över för att engagera sig senare i livet. Och att  snacket om kris inte stämmer överens med verkligheten. Men på en punkt skiljer de sig: den  påstådda individualismen.

– Jag känner inte till någon data som tyder på att Sverige blivit mer individualistiskt. Vi lever ut vår individualism i föreningar. Man kan tycka att punkare är väldigt individualistiska, men punkare söker sig till andra punkare. Och vi söker oss till likasinnade i samma utsträckning som tidigare, säger Magnus Karlsson.

Har vi väl hittat ett sammanhang tenderar engagemanget att växa, enligt Magnus Karlsson. Föreningens medlemmar har blivit ens pålitliga vänner och det skapas ringar på vattnet. 

– På mindre orter är det vanligt att personer som är med i till exempel bordtennisklubben också driver andra saker som lokala butiken eller kiosken. Jag känner till ett litet samhälle i Skåne där ungdomsföreningen började göra andra saker och nu driver det mesta. Snittåldern på  medlemmarna i ungdomsföreningen har hunnit bli 70 år. 

Kollektivism, alltså. Samarbete. Inte var och en för sig.

– När vi frågade om man i händelse av kris eller krig var beredd att dela med sig svarade nio av tio att man var det. 94 procent skulle hjälpa till vid en skogsbrand om det behövdes.

Magnus Karlsson exemplifierar: 

– Om någon halkar och blir liggande på gatan så bildas snabbt en kö av personer som vill hjälpa till. Det är väl knappast ett uttryck för individualism.