Från blixtsnabbt ihopsatta modulhus för studenter till populära bostadsrätter som säljs för flera miljoner. Bostadsområdet Djingis Khan i Lund har genomgått en spektakulär utveckling. Här trivs de boende – mycket på grund av den speciella arkitekturen.

Aina Mandahl flyttade till Djingis Khan som student 1976. Hon är inte ensam om att ha bott här så länge. Det finns också ett flertal boende som vuxit upp här som barn och nu som vuxna flyttat tillbaka. Ytterligare andra har velat få ett boende här länge, och äntligen fått möjligheten. Så vad är det då med Djingis Khan som är så speciellt och lockande?

De numera gulmålade trähusen byggdes i kvickt tempo under åren 1971–1972. Det berättas att hela gårdar sattes upp på en dag. Husdelarna levererades som färdiga moduler, tapetserade och klara. Ytterväggarna var i omålat trä.

– I köket var väggarna och golven i plast och samtliga innertak i plast. Till och med dörrfodren var av plast, minns Aina Mandahl. Hon flyttade hit som student tillsammans med sin blivande make och deras halvårsgamla son. Området var reserverat för studentfamiljer.

– Du var tvungen att visa upp ett barn för att få bo här, säger Aina Mandahl.

Men då efterfrågan på stora studentbostäder utanför stan sjönk på 1980-talet, blev området  bostadsrättsförening. Och den udda konstruktionen av husen har varit en totalsuccé sedan dess. 

På Djingis Khan finns 316 hushåll i storlekarna 3–6 rum, med en yta på mellan cirka 80–140 kvadratmeter. Många av bostadsrätterna har också byggts ut, vilket har givit ett lite Villa Villekulla-likt resultat, med vinklar, vrår och utbyggnader åt det håll där det funnits utrymme.

Området är  uppdelat på 20 cirkelformade gårdar, alla med olika karaktär. Gårdarna sammanbinds av små stenlagda gränder och grönska. Intrycket är ombonat, varierat och personligt.

– Det är något speciellt med att komma in på sin gård, som att jag omsluts av den. Det är en mysig och varm plats att vara på, säger Åsa Bodell, som är styrelseordförande i  bostadsrättsföreningen.

Själv köpte hon sin bostadsrätt 2009 tillsammans med sin man och två barn. Ett av barnen har flyttat hemifrån nu, men kommer gärna hem till Djingis Khan. Detsamma gäller Aina Mandahls två barn. Sonen bor i Paris, men han missar aldrig Bananfesten. Ett årligt återkommande tredagarsevenemang som fixas av ideella föreningen Bananrepubliken.

Här bor det folk från hela världen, det var en anledning till att vi flyttade hit.

– Ha ha ja, Bananrepuliken Djingis Khan fixar fest, säger Malin White, som bor här med make och två barn. 

Festligheten riktar sig till alla åldrar och har fått sitt namn efter det stora grönområdet Bananparken som skär genom området. I ett stort cirkustält ordnas musikunderhållning på kvällarna och det serveras mat och fika. Alla före detta grannar är givetvis välkomna – ja, faktiskt hela Lund.

– Barnen som bor här ordnar banancirkus som de repeterar med stöd av våra egna regissörer, scenografer och kostymörer. Många som bor här är kreativt lagda, säger Aina Mandahl. 

Några kända djingiskhanare är bland andra körledaren och musikern Gösta Petersen, som repar på området och som bland annat bildat områdets egen Midnattskören, som regelbundet håller konserter. En annan är Jason ”Timbuktu” Diakité, rappare, som växte upp på Djingis Khan och i en intervju med Sydsvenskan angav området som sin favoritplats i världen.

– Här bor det folk från hela världen och det var en anledning till att vi flyttade hit, säger Malin White, vars egen familj, liksom många andras här, har familjemedlemmar av olika ursprung. 

Hon brukade själv leka här som barn med vänner som bodde på området.

– Här är det fortfarande som när man var liten. Det är dynamiskt och olika, någonstans står en kaninbur och man kan springa fritt. Plötsligt kan jag få ett sms där det står: ”Får din son leka  utanför Djingis? Det gör han nu i alla fall.”

Malin White skrattar till och säger: 

– Barnen undrar hur jag kan veta så mycket om vad de gör. Jag har sagt till min son att ”Mamma vet allt”!