Föreningens mål - som det står i stadgarna - är ju att främja medlemmarnas ekonomiska intresse, och det gör att den här frågan är både svår och intressant. Ska man bygga upp kapital kollektivt eller ska kapitaluppbyggnaden (som man får tämligen automatiskt på grund av inflationen) fördelas ut till individerna?

En utgångspunkt skulle kunna vara att föreningen ska behålla sin belåningsgrad oförändrad över åren - det var ju den som medlemmarna accepterade den dag då de valde att bli medlemmar i föreningen. Om föreningen istället amorterar och minskar belåningsgraden finns det uppenbar risk för att medlemmarna ska kalla detta ett tvångssparande - de vill istället använda "sina" pengar till helt andra saker, t ex betala av sina egna lån.

En annan aspekt är att eftersom medlemmarna till syvende och sist alltid för betala både föreningens och sina egna kostnader så är det ju klokt att göra sig av med de dyraste lånen först, dvs föreningens. De individuella lånen kan man dra av, kostnaden blir blott 70 % av räntekostnaden. Föreningens lån går inte dra av, här blir kostnaden 100 % av räntan. Det talar onekligen för att det är bättre att amortera föreningslånen än att sänka avgifterna.

Och så är det ju så att lägenheter med lägre föreningslån (och därmed lägre avgifter) betalas högre än de med större föreningslån. Det är ju dock en fördel främst för dem som väljer att flytta från föreningen och glädjer högst indirekt de medlemmar som bor kvar.

Att det sedan är enklare och trevligare att sitta i styrelsen och sköta föreningen om balansräkningen är stark (dvs med låga lån) kanske också kan vara något att begrunda.

I vilket fall tycker jag det inte är självklart att man ska göra det ena eller andra, det beror lämpligen på hur ni har det i föreningen, hur ni ser på framtiden och vad ni vill göra.

Hälsningar

Mats Lindbäck