Visionären Lennart Weiss

20 okt 2015 | Bostadskrisen kräver en bred och blocköverskridande politisk uppgörelse. Det menar Lennart Weiss som är kommersiell direktör i byggbolaget Veidekke. "De förslag som nu diskuteras räcker inte. Det behövs betydligt kraftfullare åtgärder, inte minst på skatteområdet."

När Sverige var i ekonomisk kris i början på 1990-talet genomfördes i tysthet – men i bred politisk enighet – ett systemskifte på bostadspolitikens område.

Ut åkte systemet med omfattande statliga subventioner till framför allt nyproduktion av hyresrätter med resultat att bostadsbyggandet störtdök. Men eftersom det fanns ett överskott på lägenheter, var det få som reagerade.

– Subventionspolitiken hade kommit till vägs ände. Kostnaden för det samhällsdrivna byggandet hade blivit för dyrt. Problemet var att man inte ersatte den gamla bostadspolitiken med en ny, säger Lennart Weiss.

 Resultatet ser vi i dag i form av en växande, och allt mer desperat, bostadsbrist i en stor del av Sverige.
– Politikerna har tappat greppet om bostadsfrågan. I dag byggs det för ett smalt skikt av en etablerad medelklass som kan betala för sig. I övrigt nästan inte alls, säger Lennart Weiss.

Regeringen har lovat att få igång byggandet av hyresrätter med hjälp av investeringsstöd?
– Det räcker inte. Ska exempelvis en brandman eller en sjuksköterska kunna efterfråga en ny hyresrätt, måste subventioneringen öka rejält och det blir alldeles för dyrt för statskassan. Det är betydligt effektivare och billigare att rikta stödet direkt till de hushåll som verkligen behöver det, än att subventionera byggandet i stort. Och så behövs det mark att byggas på.

– Under lång tid har den bostadspolitiska debatten haft fokus på utbudet. Om bara tillgången på byggbar mark ökar, kommer även bostadsbyggandet att öka, har det hetat. Det är feltänkt. Även i bostadskrisens Stockholm finns det stora områden med byggbar mark. Problemet är att det inte finns en efterfrågan på bostäder i dessa områden, även om behovet är stort. Därför byggs det inte.

Vilken skuld har urbaniseringen till storstädernas bostadskris?
– Liten. Storstäderna växer främst på grund av födelseöverskott och invandring, inte på grund av inflyttning från landsbygden. Det är ekonomiskt svaga grupper som står utanför bostadsmarknaden. Många bor i dag mycket trångt, i en del fall handlar det om ren misär. Det är en skamfläck och är helt oacceptabelt. Det är en fullständig katastrof att vi inte klarar dessa gruppers bostadssituation.

Vad ska man göra?
– När det gäller den hyrda bostadsmarknaden finns på kort sikt bara två alternativ. Det ena är den kontinentala modellen med så kallad social housing, det andra är bostadsbidrag. Social housing tycker jag är okej för studenter, äldre och andra avgränsade grupper. I övrigt ska vi undvika det och i stället satsa på ordentliga ekonomiska bidrag direkt till hushållen. Det är betydligt effektivare och gör det möjligt för dem att efterfråga bostäder i det vanliga beståendet. Finns det en efterfrågan, så byggs det. Så fungerar kapitalismen och det ska vi utnyttja.

Leder inte det till permanent bidragsberoende?
– Nej. Jag tycker att bidragen i huvudsak ska vara tidsbegränsade. De ska hjälpa individerna att komma in på bostadsmarknaden. Ganska snabbt därefter bör man inrikta sig mot det ägda boendet.

– Att rekommendera unga människor, och andra, att livsvarigt sätta sig i en hyresrätt är att lura in dem i en fattigdomsfälla, inte minst med tanke på de priser som gäller i en nyproducerad hyresrätt och framför allt de som kommer att gälla framöver. I ägt boende bor du till självkostnad. I hyrt måste du varje gång du betalar hyran bidra till fastighetsägarens avkastningskrav.

Det är väl inte många ungdomar och nyanlända flyktingar som har råd att köpa en lägenhet i tillväxtorterna?
– Nej, inte i dag. Därför tycker jag att vi ska göra som i Norge och skaffa oss en social bostadspolitik med det ägda boendet som bas. Det innebär bland annat statligt subventionerat bosparande, subventionerade bottenlån och bostadsbidrag. I dag äger 60 procent av 30-åringarna i Norge sina bostäder. SBAB skulle kunna fungera som en svensk statlig husbank.

För ungdomar?
– Detta bör omfatta alla som kan ha svårt att komma in på bostadsmarknaden. Vi har i Sverige privatiserat finansieringen av bostadsbyggandet. Den samlade belåningsgraden är ungefär lika hög som den var 1970 men med den skillnaden att det förut var staten som hade skulderna, nu är det hushållen. Det behöver inte vara ett problem, om man har en politik för att stötta hushållen att bygga upp kapital. Det har vi inte i dag.

Går det att bygga bort bostadsbristen?
– Nej. För att komma åt bostadsbristen behöver det byggas mer, men vi behöver också använda våra bostäder betydligt mer effektivt än i dag. Rörligheten måste öka. När det gäller det ägda beståndet behöver det enkelt uttryckt vara billigt att flytta, men dyrt att bo. I dag är det precis tvärtom med resultat att många bor kvar i sina villor och lägenheter trots att de blivit för stora efter att exempelvis barnen flyttat hemifrån.

– När det gäller det hyrda bostadsbeståndet måste sättet att bestämma hyrorna på reformeras så att de bättre reflekterar konsumenternas preferenser. Jag tycker att det är stolligt att införa marknadshyror eller avskaffa Hyresgästföreningens förhandlingsroll. Det skulle bara leda till statlig hyrespolitik. Men självklart måste något göras. Dagens system fungerar inte, åtminstone inte i Stockholm.

Enligt Lennart Weiss bör kommunerna få ett tydligare ansvar för att alla kommuninvånare har någonstans att bo.
– Men det kräver ökade ekonomiska resurser. Det kan kommunerna få genom till exempel en kommunal inkomstskatt. En sådan skulle dessutom ge kommunerna tydligt incitament att öka byggandet. Då skulle kanske till och med lägenheter att byggas i Danderyd och liknande kommuner.

Vad vill du göra åt kommuner med litet bostadsbyggande trots stor efterfrågan?
– Den statliga regionala nivån – absolut inte landstingen – bör kunna beordra kommunerna att se till att det byggs. Hela idén om det kommunala självstyret och lagstiftningen kring den, utgår ifrån att kommunpolitikerna tar ett ansvar för helheten. Om de inte klarar det på grund av till exempel lokala opinioner som driver fram märkliga naturreservat, måste en annan nivå kunna ta ifrån kommunerna planmonopolet.

– Men det räcker inte. För att komma till rätta med bostadskrisen behövs det en stor blocköverskridande uppgörelse där det här ingår, men också en massa annat. De borgerliga måste till exempel ge upp motståndet mot fastighetsskatten och Socialdemokraterna måste gå med på att reformera hyressättningssystemet. Det krävs helhetsgrepp kring hela bostadspolitiken.

LENNART WEISS
Född: 1958 i Gävle där han också är uppvuxen.
Yrke: Kommersiell direktör i Veidekke Sverige AB.
Bakgrund: Suttit i SSU:s ledning, politiskt sakkunnig (S) i regeringskansliet, utredare HSB, ledamot av Stockholms skolstyrelse, var med och startade ledarskapsbolaget GAIA Leadership AB och vd för konsultbolaget NAI Svefa.
Bor: Bostadsrätt på Södermalm i Stockholm.
Familj: Hustru Annika Billström, fd finansborgarråd (S) i Stockholm. Vuxen son.
Tar sig till jobbet: Ofta med pendeln

 

Text: Mikael Bergling
Foto: Magnus Jönsson

Skriv en kommentar

Mer som detta